På denna webbplats använder vi cookies
Genom att fortsätta vara inne på webbplatsen godkänner du hur vi använder cookies. Här får du mer information och vilka inställningar du kan göra
{{importantAnnouncement.HeadLine}}
{{importantAnnouncements[0].HeadLine}}
{{importantAnnouncement.HeadLine}}
Uppdaterad: {{importantAnnouncement.LastUpdated}}

{{importantAnnouncement.Body}}

We Can All Contribute

Swedavia presenterar en positiv fotoutställning från Läkare Utan Gränser i samarbete med Christian & Carl-Johan Brandt.

Utställningen är hämtad från brödernas andra bok, Face the Reality. I denna speglas och belyses Läkare Utan Gränsers hivarbete i Sydafrika. Förutom att medvetandegöra projektet för omvärlden har alla intäkter från boken skänkts till Läkare utan gränser.

Att bli smittad med hiv var länge likställt med en dödsdom. Idag finns det mediciner som innebär att man kan leva ett långt och fullgott liv. Ändå dör miljontals människor fortfarande i aids för att de inte har tillgång till eller råd att köpa de mediciner de behöver. Ett av FN:s utvecklingsmål är att hivepidemin ska stoppas helt till 2030, men för att det ska nås måste många fler få tillgång till testning och behandling.

2011 startade Läkare Utan Gränser projektet ”Bending the Curves” (ungefär bryta trenden) i KwaZulu-Natalprovinsen i Sydafrika. Projektet går ut på att pröva flera innovativa metoder för prevention, och att samtidigt öka tillgången till testning och behandling. Syftet är inte bara att få människor att överleva och få en chans till normala liv, utan också att ha en inverkan på själva epidemin.

Bakom utställningen står bröderna Christian och Carl-Johan Brandt. Tillsammans har de startat rörelsen WCAC (We Can All Contribute) med vilken de vill visa på allas förmåga att kunna bidra till en bättre värld. Fundamentet är att alla kan hjälpa till i någon form och syftet är att inspirera folk att ta efter.

Utställningen är finansierad av Svenska PostkodLotteriet och producerad av Firewater.

Swisha ditt bidrag till: 900 60 32 med text WCAC LULEA

Det första behandlingsrummet

År 2000 började Läkare Utan Gränser behandla en liten grupp människor med hiv/aids i Thailand, Sydafrika och Kamerun. I februari 2000 öppnade organisationen tillsammans med samarbetspartners en mottagning i kåkstaden Khayelitsha utanför Kapstaden under låg profil, för att behandla mödrar och deras partners. Inom kort var kliniken överfull. Det här är det första behandlingsrummet och det används än idag.

Bryta trenden

Läkare Utan Gränsers projekt går i linje med Sydafrikas nationella strategiska plan för hiv, andra sexuellt överförbara infektioner och tuberkulos. Genom att invända innovativa metoder är målet att minska hiv och tbc med 50 procent. Att erbjuda hivtestning genom mobila kliniker är ett exempel på ett sådant initiativ. Musa Ndluvo, påverkansansvarig för Läkare Utan Gränser i Eshowe, menar att "det ska vara så enkelt att testa sig att det inte finns några ursäkter. Du ska kunna göra det på lunchrasten."

Möt Andile Madondile – hivpositiv och aktivist

Jag fick reda på att jag hade hiv i slutet av 2004 när jag blev sjuk med magsmärtor. Jag trodde inte på sjuksköterskan när resultatet kom tillbaka positivt, så jag gick till en annan mottagning för att ta ytterligare ett test. När även det resultatet var positivt gick jag hem och stannade där i en vecka.

När jag tänker tillbaka på den tiden, på min familj och min dotter som då var tre år, hade jag väldigt svårt att tro att jag en dag skulle dö i aids. Men jag började min hivbehandling den 8 mars 2005 och sedan dess har jag inte sett tillbaka. Jag följer fortfarande min behandling och numera går virusmängden i mitt blod inte att upptäcka.

Jag gick med i TAC (Treatment Action Campaign) - en organisation som arbetar nära Läkare Utan Gränser - 2005 efter att jag hörde en av deras informatörer berätta för oss hivpatienter om sjukdomen. Jag sa till informatören att jag också ville vara med i TAC och göra samma sak hon gjorde. TAC har gjort mig till bättre människa, jag trodde aldrig att jag skulle bli intresserad av hälsorelaterade frågor, men nu har jag det i blodet. Jag började till och med studera igen och 2013 tog jag examen som apoteksassistent.

Jag skulle säga att jag lever ett positivt liv med hiv och jag har inga problem på grund av min status. Jag har fått stöd av min fru, familj och även samhället i stort. Även om det fortfarande finns utmaningar som stigma är det inte samma sak som det var 10 eller 15 år sedan, när det inte ens fanns behandling för personer med hiv och människor dog som flugor. Läkare Utan Gränser och TAC har räddat så många liv i Sydafrika, och om det inte vore för dem skulle jag inte vara vid liv idag.

Jag önskar bara Läkare Utan Gränser hade kommit tidigare, för då kanske min äldre bror hade varit vid liv nu.