Gröna flygningar

Det övergripande målet med utformningen av svenskt luftrum, dess operationella struktur och tillhörande procedurer, är att skapa förutsättningar för att alla luftrumsbrukare ska kunna bedriva en säker, effektiv och miljöanpassad verksamhet.

Att flyga med minsta möjliga miljöpåverkan (lägre utsläpp och minskat buller i flygplatsernas närområde) bygger på en förutsägbar flygoperation och ett miljöanpassat beteende.

För att maximal nytta ska uppnås krävs att luftrumsbrukare (flygbolag), utövare av flygtrafikledningstjänst (t.ex. LFV), flygplats med flera samarbetar och bidrar till helheten.

Flygfaser

En flygning består av olika faser: markrörelse (uttaxning), start, stigning, sträckflygning, plané, inflygning, landning och markrörelse (intaxning).

Gröna flygningar

Det kräver energi (bränsle) att utföra det transportarbete som krävs för att ta sig från avgångsflygplatsen till ankomstflygplatsen. Idealt sker detta med en minimal bränsleförbrukning. Minsta möjliga miljöpåverkan uppnås när eventuell extra bränsleförbrukning minimeras.  

Historiskt har det varit populärt att prata om 'gröna flygningar' uppdelat i framförallt 'gröna ut- och inflygningar'. Det har dock visat sig att 'gröna flygningar' ofta har definieras på ett förenklat sätt, vilket inte alltid ger en rättvisande bild av hur miljöanpassad flygningen är, se vidare nedan. 

Miljötillstånd

Flygplatsernas miljövillkor spelar stor roll för möjligheten att flyga miljöoptimalt. Villkoren reglerar ofta både utformning och tillämpning av in- och utflygningsvägar och här görs många gånger en avvägning mellan bullerhänsyn och utsläppminskning. Nära flygplatsen finns ibland krav på att undvika överflygning av vissa tätorter, vilket ibland kan minska möjligheten för exempelvis korta inflygningsprocedurer.

Gröna utflygningar

Utflygningsfasen är en energikrävande del av flygningen då flygplanet ska nå upp till hög höjd och generera en hög fart. Beroende på flyguppdragets längd kan utflygningsbränslet utgöra en stor del av den totala bränsleförbrukningen för flygningen. Det är av största vikt att flygplanet får stiga kontinuerlig med rätt hastighet till sin marschhöjd.

2010 publicerade ICAO Dokument 9993, Continuous Climb Operations (CCO) Manual, med vägledning för harmoniserad implementering av utflygning med kontinuerlig stigning.

ICAO använder följande definition av CCO:

“Continuous Climb Operation (CCO). An operation, enabled by airspace design, procedure design and ATC, in which a departing aircraft climbs without interruption, to the greatest extent, by employing optimum climb engine thrust, at climb speeds until reaching the cruise level.”

En definition av ’Gröna utflygningar’ bygger på ICAO:s definition av CCO, med förtydligandet att flygning mot destination påbörjas så fort det är operativt möjligt.

Rent praktiskt innebär detta att piloten under start- och utflygningsfasen ges bästa förutsättningar i ett antal perspektiv:

  1. Piloten flyger en utflygningsprocedur med minimalt antal restriktioner både horisontellt och vertikalt.
  2. Piloten erbjuds en kontinuerlig stigning.
  3. Piloten erbjuds att flyga med bränsleekonomisk fart.
  4. Flygtrafiktjänsten ger piloten möjlighet att direktnavigera mot sin destinationsflygplats så tidigt som möjligt.

Grön sträckflygning

Stäckflygning påbörjas när flygplanet har nått sin första marschhöjd och flyger mot sin destinationsflygplats. Flygningen ska ske på en optimal höjd med en optimal fart. Att kunna färdplanera en kort rutt och sedan flyga denna rutt är idealt. Många gånger innebär det navigering direkt mot destinationen, men kan även avsiktligt ske längs med en annan rutt för att dra maximal nytta av meteorologiska förhållanden såsom vindar.

Gröna inflygningar

Det finns inte någon patenterad definition av vad en ’Grön inflygning’ är, och begreppet har inte använts konsekvent under årens lopp.

2010 publicerade ICAO Dokument 9931, Continuous Descent Operations (CDO) Manual med vägledning kring harmoniserad implementering av inflygning med kontinuerlig plané.

ICAO definitionen CDO enligt följande:

“Continuous descent operation (CDO). An operation, enabled by airspace design, procedure design and ATC facilitation, in which an arriving aircraft descends continuously, to the greatest possible extent, by employing minimum engine thrust, ideally in a low drag configuration, prior to the final approach fix/final approach point.

Note 1.— An optimum CDO starts from the top of descent and uses descent profiles that reduce , segments of level flight, noise, fuel burn, emissions and controller/pilot communications, while increasing predictability to pilots and controllers and flight stability.

Note 2.— A CDO initiated from the highest possible level in the enroute or arrival phases of flight will achieve the maximum reduction in fuel burn, noise, and emissions.”

’Gröna inflygningar’ är ett begrepp som används för att beskriva optimala förutsättningar för ett flygplan att flyga med minsta möjliga bränsleförbrukning/miljöpåverkan under sjunkfasen. Begreppet bör utgå från ICAO:s definition av CDO som i praktiken innebär att piloten under inflygningsfasen ges bästa förutsättningar i ett antal olika perspektiv:

  1. Flygtrafiktjänsten ger piloten möjlighet att lämna sin marschhöjd (Top of Descent (ToD)) vid rätt tillfälle och erbjuder en förutbestämd flygbana med kontinuerlig plané utan fart- och höjdrestriktioner.
  2. Piloten sjunker med bränsleoptimal fart.
  3. Piloten slipper och undviker att planflyga, framför allt på lägre höjder. Detta kan även betyda att piloten aktivt måste bidra för att uppnå största möjliga nytta.
  4. Piloten får flyga så kort sträcka som möjligt.